Den 20 december 1989 inledde USA Operation Just Cause – ett dramatiskt militärt angrepp mot Panama. Målet var att gripa och avsätta den panamanske starkemannen Manuel Noriega, utan att samtidigt kasta landet in i fullskaligt kaos.

Operationen har ofta beskrivits som militärt framgångsrik, men den blev också en tydlig markering av en ny interventionsepok i skiftet mellan kalla kriget och 1990-talet.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professor i historia Martin Hårdstedt om USA:s invasion av Panama i december 1989.

Manuel Noriega hade under lång tid haft kontakter med amerikanska underrättelsetjänster. Relationerna fördjupades under 1960- och 1970-talen, och i början av 1970-talet blev han en regelbunden källa – till och med avlönad av CIA. Samarbetet passade USA:s regionala strategi, men efter att juntaledaren Omar Torrijos omkommit i en flygolycka den 31 juli 1981 blev Noriegas egna ambitioner allt tydligare. Efter interna maktstrider tog Noriega 1983 över som chef för Panamas försvarsstyrkor och fick därmed de facto kontroll över landets politiska institutioner.

Till en början tolererades utvecklingen i Washington så länge Noriega uppfattades som användbar. Men hans kopplingar till narkotikasmuggling och den organiserade brottsligheten gjorde relationen allt mer politiskt omöjlig – särskilt under en period när USA:s ledning drev en hård linje i det så kallade ”kriget mot drogerna”. När George H.W. Bush väl beslutade om invasionen var Noriega redan åtalad i USA, och operationen motiverades också med att skydda amerikanska medborgare och intressen.

Här spelade även USA:s långvariga intressen i Panamakanalen in. Frankrike hade misslyckats med kanalbygget på 1880-talet, men USA tog över projektet 1904 och öppnade kanalen 1914 efter ungefär ett decennium av arbete. Kanalen – och den tidigare amerikanskt kontrollerade Kanalzonen – hade stor strategisk betydelse, och i Panama fanns dessutom många amerikanska medborgare knutna till kanalområdet. Noriegas allt mer konfrontativa hållning uppfattades därför som ett hot – både mot människor på plats och mot USA:s regionala maktposition.

Bildtext: En amerikansk M113 pansarbandvagn bevakar en gata nära det förstörda högkvarteret för Panamas försvarsstyrkor under andra dagen av Operation Just Cause. Fordonet är utrustat med ett M175-vapenfäste och en Dragon robotlavett. Foto: PH1(SW) J. Elliott, U.S. Department of Defense. Wikipedia. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Verdun inleddes den 21 februari 1916 och pågick i stort sett i tio månader, med varierande intensitet. På en yta av några kvadratkilometer öster och norr om den franska fästningsstaden Verdun drabbade hundratusentals franska och tyska soldater samman i en förintelsekamp som resulterade i enorma förluster och ett mycket stort lidande. Förlusterna i döda, sårade och saknade uppgick sammantaget till över 700 000.

I reprisen av avsnitt 22 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om första världskrigets kanske mest kända slag. Som vanligt står taktiskt tänkande och vapenverkan i centrum, men också det större sammanhanget – och varför slaget kom att utvecklas som det gjorde.

Den franska offensivandan konfronterades på ett synnerligen brutalt sätt med tunga artillerispärrar och det moderna skyttegravskrigets verklighet. Hur kunde fransmännen trots allt stå emot det massiva tyska anfallet? I centrum för den diskussionen står inte minst general Philippe Pétain, ofta kallad ”Verduns räddare”.

Var slaget vid Verdun det värsta, eller ens det största, under första världskriget? Svaret är nej. Men varför har det ändå blivit så betydelsefullt – inte minst för det franska minnet av kriget? För många soldater blev tjänstgöringen vid Verdun liktydig med att ha deltagit i kriget över huvud taget. Omkring tre fjärdedelar av de franska soldaterna under första världskriget ska under någon period ha fått stå ut med helvetet vid Verdun. ”Jag har gjort Verdun”, sa man efteråt – och möttes alltid av respekt.

Upplevelserna vid Verdun var brutala. Området kring staden bär än i dag tydliga spår av striderna. Vissa platser går inte att besöka på grund av alla blindgångare som fortfarande ligger kvar i jorden.

Bild: Tyska soldater lämnar sina skyttegravar för att anfalla höjden Le Mort Homme (”Död mans kulle”), 14–15 mars 1916. Foto: Hermann Rex. Public domain (Wikimedia Commons)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Konvoj PQ 17 lämnade Island den 27 juni 1942 med kurs mot Arkangelsk i Sovjetunionen. Av de 34 handelsfartyg som faktiskt gick ut från Hvalfjörður kom endast 11 fram. Resten sänktes under de följande dagarna av tyska flyganfall och ubåtar – en av andra världskrigets värsta konvojkatastrofer var ett faktum.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om PQ 17:s öde. Under 1942 led de allierade stora förluster till havs, och de arktiska konvojerna var en livlina för det hårt pressade Sovjetunionen. PQ 17 var lastad med vapen och förnödenheter och tvingades gå långt norrut i arktiska vatten – där is, midnattssol och begränsade skyddsmöjligheter gjorde varje misstag livsfarligt.

De allierade fruktade särskilt ett utfall från de tyska ytstridskrafterna i Nordnorge, med slagskeppet Tirpitz som främsta hot. Konvojen skyddades därför av en närskyddseskort och en större täckstyrka med tyngre fartyg, avsedd att möta ett eventuellt tyskt genombrott.

Den 4 juli fattade den brittiska ledningen ett ödesdigert beslut: konvojen beordrades att skingras (”scatter”) och de tyngre skyddsstyrkorna drogs undan, i tron att Tirpitz var på väg att anfalla. Men något tyskt ytangrepp mot PQ 17 blev aldrig av. När handelsfartygen spreds ut och förlorade sitt sammanhållna skydd blev de i stället lätta mål – och förlusterna sköt i höjden.

Bildtext: Eskortfartyg och handelsfartyg i Hvalfjörður före avseglingen av konvoj PQ-17. I förgrunden syns jagaren HMS Icarus (1.03) och bakom den den sovjetiska tankern Azerbaijan. Konvojen var en del av de allierades försörjningslinjer till Sovjetunionen via Murmansk och Archangelsk – den kortaste men farligaste rutten under andra världskriget. Foto: RN official photographer Lt. C. J. Ware, Imperial War Museums (foto A 8953, samling nr 4700-01). Wikipedia. Public domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.